Lena Svenaeus

JämO nr 3, Lena Svenaeus

lenasvenaeusI Sverige hade den statliga löneskillnadsutredningen 1993 slagit fast att mellan 2-8% av löneskillnaderna mellan kvinnor och män inte kunde hänföras till något annat än kön. 1993 rasade ”stödstrumpedebatten” (hela lönen-halva makten) och valet i september 1994 kom framför allt att bli en seger för ”varannan danernas”. Sjuksköterskorna strejkdebatterade, det jäste inom Kommunal. Missnöjet med de låga kvinnolönerna höll på att explodera, vilket ledde till att JämO fick in hundratals anmälningar om lönediskriminering främst från sjuksköterskor, barnmorskor och undersköterskor.

Vid ett tillfälle kom en delegation sjuksköterskor av båda könen upp på JämOs kansli med 300 lönediskrimineringsanmälningar i en bunt med rött sidenband om. De hade själva kallat till presskonferens i förväg så JämOs hall var fylld av blixtrande kameror och TV-fotografer.

Strax före jul 1995 vann JämO sitt första lönediskrimineringsmål – Kumlamålet – som rörde en jämförelse mellan två kommunekonomer i Kumla.

De s k ”barnmorskemålen” – där kvinnliga barnmorskor eller specialistsjuksköterskor jämförde sig med manliga sjukhustekniker – blev utdragna affärer. De mest omtalade av alla – ”Kia-I” och ”Kia-II” – ledde till slut och efter en vända i EG-domstolen till en halv seger.

AD bedömde att det var möjligt att göra jämförelser mellan arbeten av så olikartad karaktär och menade att barnmorskan Kia Wetterberg vid en sådan jämförelse hade minst ”likvärdiga” krav i arbetet som manliga jämförelsepersonen. Sedan avvisade ändå domstolen argumentet om könsdiskriminering med att andra faktorer varit avgörande varit avgörande för lönesättningen: marknaden, ålder och kollektivavtalspåverkan.

Tillfrågad efter sin JämO-period om viktiga erfarenheter och tankar svarade Lena Svenaeus i JämOs tidning Jämsides att hon försökt lyfta upp frågorna genom att tala om dem som mänskliga rättigheter. Det räckte inte att se jämställdhetslagen som ett arbetsrättsligt verktyg.

”Efter tjugo år med jämställdhetslagen har vi inga starka kollektivavtal på jämställdhetsområdet och vi har ingen stark rättspraxis mot diskriminering. Opinionsmässigt har det arbete vi bedrivit ökat många människors medvetenhet, men man kan fråga sig om vi skulle ha kommit längre om vi haft ett tydligare och vassare diskrimineringsförbud som kunnat prövas i annan rättslag instans än arbetsdomstolen.”