Inga-Britt Törnell

JämO nr 1, Inga-Britt Törnell

ingabritttornell_historyJämOs första kansli var litet, enbart 5 personer arbetade där. Vid slutet av Inga-Britts Törnells period 1987 hade det växt till 7 anställda.

Det politiska stödet för jämställdhetslagen var svagt. Det var folkpartiet som främst drev kravet på en jämställdhetslag och den kunde röstas igenom i riksdagen först efter två olika behandlingar och sedan den borgerliga regeringen tillträtt 1979. Socialdemokraterna hade velat ha en lag som enbart innehöll förbud mot könsdiskriminering. De fackliga organisationerna var djupt skeptiska till en lag som de uppfattade som ett ingrepp i parternas fria förhandlingsrätt och arbetsgivarsidan var aktiva motståndare.

Jämställdhetslagen kom ändå från starten att innehålla sina två nuvarande huvuddelar:

  • förbud mot könsdiskriminering
  • krav på ”aktiva åtgärder” (jämställdhetsplaner) för arbetsgivare med 10 eller fler anställda

Fram till 1994 gällde kravet på skriftliga jämställdhetsplaner enbart de arbetsgivare som inte slöt kollektivavtal om jämställdhetsarbetet (vilket merparten gjorde för att undgå JämOs granskning). Idag har JämO tillsyn över hela arbetsmarknaden, vilket innebär att fem utredare på JämOs enhet för rådgivning, utveckling och tillsyn har ett granskningsområde som består av 33 000 arbetsgivare!

”Vi hade alltid svårt att få pengar till vår verksamhet och till de projekt vi ville driva”, berättar Inga-Britt Törnell. ”När JämO begärde pengar för att trycka en rapport om varierade arbetstider som ett medel att öka jämställdheten, kunde man på arbetsmarknadsdepartementet inte förstå, vad förläggning av arbetstiden hade med jämställdhet att göra. Efter ingripande av Anita Gradin (jämställdhetsminister) fick vi till slut pengarna.”

JämO hade från starten ca 100 diskrimineringsanmälningar per år. JämOs talan bifölls i de första mål som myndigheten förde till arbetsdomstolen, något som var mycket viktigt för tilltron till JämO och jämställdhetslagen.

De frågor JämO arbetade med var:

  • tjänstetillsättningar
  • föräldraskap och förvärvsarbete
  • arbetsorganisation/arbetstider
  • sexuella trakasserier
  • lönefrågor

JämO lade 1987 fram den första svenska rapporten om sexuella trakasserier i arbetslivet – Frid-A. Den byggde på enkäter med 4 500 slumpvis utvalda kvinnor inom TCO och LO och visade att 17 procent av de svarande hade varit utsatta för sexuella trakasserier. SACO avstod från att vara med i undersökningen med motiveringen att ”detta rör inte våra medlemmar”.

Men Inga-Britt Törnell berättar att ”fem av sex SACO-medlemmar på JämOs kansli hade egna erfarenheter av sexuella trakasserier.”

Särskilt uppmärksammade blev de många anmälningarna mot Svenska Kyrkan ang den s. k. samvetsklausulen som länge gjorde det möjligt för manliga präster att vägra arbeta sida vid sida med kvinnliga kollegor. Inga-Britt Törnell besökte alla stift och begärde att jämställdhetsplaner skulle upprättas. Ständiga förhandlingar pågick med biskop Bertil Gärtner och domkapitlet i Göteborg som vid denna tidpunkt var centrum för kvinnoprästmotståndet i landet.

”Från min tid på JämO bär jag med mig en stor vrede, en vrede över hur dåligt kvinnors resurser utnyttjas i samhället.” avslutar Inga-Britt Törnell sin tillbakablick i ”Genus i praktiken”.