Varken hora eller kuvad

REPORTAGE Innan vi åker till förorten i Paris blir vi varnade – där blir ju alla tjejer våldtagna och misshandlade! Uppskrämda men ändå fast beslutna att skaffa oss en egen uppfattning beger vi oss av.

Jämsides träffar den feministiska organisationen ”Varken hora eller kuvad” som kämpar mot våldet mot tjejer i förorten men också mot omvärldens bild av förortstjejer som kuvade offer.

TEXT: Anneli Tillberg FOTO: Marienette Collin

För att komma till Choisy-le-Roi måste man först byta tunnelbana två gånger, ta en spårvagn och därefter pendeltåget innan man slutligen anländer till stationen. Normalt behöver man även ta en buss för att komma ända hem till Mariam Touré, men eftersom det spöregnar springer vi genom centrum till hennes systers lägenhet.

Choisy-le-Roi har 35 000 invånare. Den har inte alls lika dåligt rykte som värstingarna i sammanhanget; Clichy-sous-Bois, Aulnay-sous-Bois och Bobigny. Ändå är det en kontrasternas förort. Visst finns det parker, förorten ligger nära vattnet (Seine), men i centrum ser det slitet och smutsigt ut. 77 procent av invånarna i Choisy-le-Roi bor i lägenhet (medeltalet för hela Frankrike är 40 procent) och det finns flera höga betongklumpar. Arbetslösheten ligger på 14 procent.

Tidigare under veckan har vi blivit avrådda gång på gång av fransmän i Paris innerstad att inte åka till ytterstaden, trots att majoriteten knappast har satt sin fot där.

– Ska ni åka ut till förorten? Mais vous êtes folles! utbrister min franska bekant Dominique och skakar bekymrat på huvudet.

Hon, liksom i princip alla andra vi träffar i innerstan, kan berätta skräckhistoria på skräckhistoria från förorten. Det handlar om gruppvåldtäkter, våld mot kvinnor, droger och tortyr.

– Till och med poliskvinnorna blir våldtagna när de åker dit, varnar hon.

Farliga förorten?

Historierna om de franska förorterna, ”les cités” förekommer allt oftare i tidningarna. Sedan november 2005, då två invandrarpojkars död väckte förortsungdomarnas ilska och våldsamma kravaller utbröt med start i den ökända Paris-förorten Clichy-sous-Bois, fylls även internationell media med panikreportage från betongen.

Mariam Touré har bott i den södra Parisförorten Choisy-le-Roi i 15 år. Nu är hon 22 år och bor fortfarande kvar. Trots att hon trivs bra ute i förorten, vill hon gärna flytta därifrån, helst till Montparnasse i centrala Paris.

Höghus i Paris-förorten Choisy-le-Roi

– Ibland tycker jag att media haussar upp faran i förorten. Men det finns många positiva saker här. Gemenskap, alla känner alla. Alla mina vänner bor här, berättar hon.

Men det finns en del dåligt också.

– Killarna! Många tycker att vi tjejer inte borde gå ut utan ska stanna hemma. Går man ut är man en hora.

Mariam Touré tar med oss ut till ”sin hemstad”, som hon kallar det, en regnig fredagskväll. Trots att jag inte vill erkänna det är jag rejält uppskrämd av historierna, samtidigt som jag vill försöka skapa mig en egen uppfattning. För även om Frankrikes förorter är våldsamma platser, känns det som om den ökade stigmatiseringen i media gör det än mer omöjligt att bryta segregeringen och vi-och-dom-känslan mellan innerstad och ytterstad.

Mariam Touré ser flera jämställdhetsproblem i det franska samhället. Lönen, att kvinnorna ska stanna hemma och ta hand om barnen och de sexuella villkoren för kvinnor nämner hon som de största. Den mest akuta frågan i förorten tycker hon är våldet.

Varken hora eller kuvad

Mariam Touré har sedan länge varit medlem i den feministiska, sekulära och antirasistiska organisationen ”Ni putes ni soumises” – Varken hora eller kuvad. För en månad sedan fick hon jobb där som receptionist och föreläsare. Hennes föräldrar är mycket stolta över det, men andra i förorten är inte lika positiva.

Mariam Touré

– En del tycker att det är dåligt att organisationen pratar om det våld som finns här. De säger att vi förstärker den negativa bilden. Men allt vi säger är ju att vi vill sluta bli kallade för horor eller bli utsatta för våld – oavsett hur vi klär oss.

Mariam Touré tycker att engagemanget i Varken hora eller kuvad har gett henne mycket. Hon säger att hon numera är ”hard core-feminist” och slår samtidigt stolt en knuten näve för bröstet.

– Förut tyckte jag att tjejer som gick ut och roade sig var horor och slampor. Men om jag kan ändra åsikt, kan alla det!

Varken hora eller kuvad är en organisation med rötterna i förorten. Startskottet för verksamheten gick 2002, då 18-åriga Sohane Benziane brändes till döds i ett soprum i Parisförorten Vitry-sur-Seine av sin före detta pojkvän som försökt våldta henne. En tid därefter fördes killen tillbaka till platsen av polisen för en rekonstruktion. Han hälsades av hurrarop av sina kompisar. Denna tragiska händelse tillsammans med Samira Bellils bok I gruppvåldtäkternas inferno, som beskriver hur förortskillar systematiskt "använder sig" av gruppvåldtäkter för att straffa de tjejer som inte fogar sig, startade en frihetsrörelse.

En grupp på åtta personer från förorten hade fått nog. Nog av våldet mot tjejerna i förorten. Men också nog av att bli betraktade som de kuvade, förtryckta offer som omvärlden beskrev. De beslutade att göra något åt problemet och började sin protestmarsch genom Frankrike. Sex månader senare, på internationella kvinnodagen 8 mars 2003, samlades 30 000 människor, tjejer och killar, från förorten och från innerstaden, under rörelsens banderoller.

Numera är Varken hora eller kuvad en på de flesta håll respekterad och välkänd rörelse i Frankrike. Efter att ha sett hur stort folkligt stöd organisationen fick under sin marsch i Paris, bjöd dåvarande premiärminister Jean-Pierre Raffarin medlemmarna till möte med honom och socialministern Jean-Louis Borloo. Många av verksamhetens förslag till förbättringar har regeringen genomfört; exempelvis en guide för utbildning i respekt riktad till ungdomar, nödbostäder för kvinnor på flykt och ett årligt ”universitet” i organisationens regi, där experter och förortsungdomar kan mötas. Organisationens ordförande Fadela Amara sitter med i kommittén för franska motsvarigheten till JämO. Och när dess första lokal, ”Jämlikhetshuset” öppnades 2006, var det dåvarande presidenten Jacques Chirac som invigde det.

Jämlikhetshuset

Det är i Jämlikhetshuset i norra Paris som vi träffar Sihem Habchi, vice ordförande för Varken hora eller kuvad. Huset är en före detta matbutik som organisationen hyr billigt av kommunen. Den spartanska renoveringen har sponsrats av flera franska företag och möblerna är designade av den franska möbeldesignern Philippe Starke.

 

Sihem Habchi, vice ordförande
för Varken hora eller kuvad

– Det gick lite för snabbt redan från början. Varje dag fick vi brev från tjejer som ville ha hjälp, men vi hade ingenstans att hålla till. Nu har vi äntligen fått ett ställe att ta emot alla på, berättar Sihem Habchi.

Hon visar oss runt i lokalerna. Organisationen erbjuder tjejer som råkat illa ut både psykologisk och juridisk hjälp. Inne hos en av psykologerna sitter en ung kvinna med huvudet i händerna. Hon gråter. Psykologen kommer ut och ber oss att förflytta vår intervju.

Sihem Habchi berättar om flera av de årliga kampanjer som organisationen håller i för att uppmärksamma olika frågor. I år heter kampanjen ”Upprop till 343 mammor i förorterna” (en parafras på franska aborträttsorganisationen ”343 slampor”). Den handlar om att uppmärksamma mammornas situation i förorterna. Mammorna är nyckelpersoner där. Under pariskravallerna var det till exempel mammorna som gick ut och släckte bilbränderna. Men många av dem är uteslutna från det franska samhället och talar inte franska. De är ofta utsatta för rasism och hög arbetslöshet.

Sihem Habchi kommer själv från förorten och har varit med i organisationen sedan starten.

– Genom att vi började prata och synliggjorde våldet var vi inte längre offer. Det skapades en riktig feministisk debatt.

 

Jämlikhetshuset

Sihem Habchi menar att tidigare blundade politikerna för det våld som förortstjejerna utsattes för. Man hänvisade till ”invandrarnas” religion och kultur.

– Det är en rasistisk tanke, att våldet kommer från kulturen. En kultur är inte våldsam! utbrister Sihem Habchi.

Fadela Amara beskriver i sin bok (med samma namn som rörelsen), hur våldet i förorten härstammar från det sociala utanförskapet och den rasism som förortsborna möter. Killarna förlorar kontrollen utanför sin hemvist och det enda sättet att upprätthålla en liten del av samhällets könsmaktordning är att utöva extrem makt över tjejerna. Inget är så farligt för förtryckta kvinnor som deras förtryckta män, är hennes tes.

Sihem Habchi tror att segregeringen är en stor bov när det gäller varför förortsinvånarna i många fall blir våldsamma. Men hon menar också att politikerna har glömt att ta sitt ansvar – att samla alla medborgare runt gemensamma värden som rör jämlikhet, jämställdhet och rättvisa.

I en kampanj har organisationen använt sig
av bilder på kvinnor av diverse etniska
bakgrunder uppklädda till Marianne,
Frankrikes motsvarighet till Moder Svea.
Bilderna sattes upp i storformat på
franska riksdagsbyggnaderna.

– Det finns inte längre en demokratisk ”uppfostran” från politikernas sida, säger hon.

Hon tycker att våldet mot kvinnorna är det i särklass största jämställdhetsproblemet i Frankrike idag. Det våldet finns överallt – både i Paris ytterstad och i de mer fashionabla områdena.

– Skillnaden är att tjejerna i förorten inte har råd med en läkare, en advokat eller en ny lägenhet, säger Sihem Habchi.

Förortsungdomarna är ofta inte nöjda med att bo och leva så som de gör. Men de har inget val, menar hon.

– Det är först när du växer upp och någon erbjuder dig ett alternativ som du har ett val. Men i förorten är det ingen som erbjuder dig det. Många av ungdomarna vill ta sig därifrån, men det går inte. Varför tror du att ungdomarna brände bilar i sina egna kvarter under novemberkravallerna? De var ju knappast i Champs-Elysées och härjade, säger Sihem Habchi.

Mötet med förorten

Så vad hände då ute i förorten? Blev vi våldtagna, misshandlade eller drogade enligt innerstadsbornas förutsägelser?

När vi ska ta den obligatoriska bilden på en bestämd Mariam Touré framför ett av höghusen, kommer det plötsligt fram två killar i 18-årsåldern. De vill också bli fotograferade, säger de, eller åtminstone titta på bilderna i kameran. En liten uppstramning i Mariams ansikte, samt hennes plötsliga avlägsnande från platsen under tystnad, lämnar en blodsmak av rädsla i min mun.

Vi börjar genast gå efter henne. Killarna följer oss ett litet tag och skriker åt oss att stanna, men lunkar snart åt ett annat håll, muttrandes att vi åtminstone kunde ha sett dem i ögonen eller svarat på deras frågor.

Efteråt kommer jag på mig själv med att tänka att jag aldrig skulle känt samma rädsla om exakt samma killar hade gjort exakt samma sak inne i Paris innerstad. Liknande incidenter förekommer i princip varje dag inne i stan – killar som söker kontakt, följer efter och surar när man ignorerar deras komplimanger, raggningsförsök eller förolämpningar.

Men i förorten dyker rösterna från alla vi träffat upp – röster om fara, mord, misshandel och våldtäkt. Den upplevda situationen blir en helt annan. Visst finns det våld i den franska förorten, men det blir ännu mer våldsam genom våra föreställningar om den.

Jag tittar på Mariam Tourés ansikte, som har mjuknat. Hon är inte rädd. Jag tänker att för henne spelar det nog ingen roll om det är förortskillar eller citykillar som beter sig hotfullt, våldsamt eller för den delen omtänksamt eller respektfullt. 

Tillbaka