Hur är män?

 

Finns män?

Den som ställde frågan för ett antal år sedan är statsvetarprofessorn Maud Eduards. Män är alltid något annat än män, sa hon. Män är funktion, män är fäder, direktörer, metallarbetare, brandmän, ingenjörer, fotbollsspelare, A-lagare, tjuvar, statsministrar, fackliga ombudsmän, handelsresande, hockeyproffs, trädgårdsmästare, älskare – men aldrig bara män.

En journalistkollega gjorde ett test: Järntorget i Göteborg en vårdag, tio-tolv slumpvis utvalda män i olika åldrar som råkade gå förbi.

– ”Ser du dig som man eller människa?” frågade hon.

– ”Människa”, svarade alla, inte så konstigt, det skulle jag nog också ha svarat.

Men svaret på följdfrågan ”Varför ser du dig inte som man i första hand?” var intressant:

– ”Det blir så mycket kön liksom…”

Det engelska ordet för kön är sex. Kön och makt, sex och makt? Varför ville inte männen i enkätundersökningen bli förknippade med ordet man? Är inte män stolta över sitt kön? Finns det något problematiskt i själva maskuliniteten?

Kön och makt, kanske? Hur skapas egentligen en samhällsordning? En könsmaktsordning?

 

Vilka män finns det?

I Linköping finns vår enda professor i mansforskning, Jeff Hearns. Han arbetar med ”kritiska studier om män och maskuliniteter”. Inom forskningen är det viktiga detaljer – att vara kritisk, att studera verkliga män (empiri) och att analysera deras olika maskuliniteter (teori).

"Kritisk" betyder att Jeff Hearns har ett maktperspektiv. Han anser att det som förenar alla män är någon form av tillgång till makt som utgår just från könet.

Manslemmen?

Nej, det handlar inte om biologi. Det kallas för en genusordning. Män sitter överst på gungbrädan i genussystemet. Gruppen män har mer makt än gruppen kvinnor, vid en jämförelse.

Har alla grupper av män mer makt än alla grupper av kvinnor? Nu blir det krångligt, här är forskarna inte ense. Det kallas ”intersektionalitet”; att analysera hur olika positioner som klass, kön, ålder, etnisk tillhörighet, religion, sexuell läggning, funktionshinder, personliga erfarenheter och andra sociala bestämningar skär varandra. Forskarna är däremot ense om att mannen är norm i genussystemet. Att vara norm innebär att ha makt.

 

Har alla män makt?

Det beror på… I vilken relation man står. Till andra män.

Och till kvinnor.

R.W. Connel har bytt kön. Han är australiensare, en könsbrytare, en transgender-person. Han har skrivit boken ”Maskuliniteter”, en sorts handbok i hur mansforskning bör bedrivas.

R.W. Connell har skrivit om ”hegemonisk maskulinitet”. Han tänker sig att manlighet skapas i ett vardagligt handlande, i en manlighetens praktik, som alla män måste förhålla sig till.

”Hegemonisk maskulinitet” handlar om ett mönster, om maktrelationer mellan människor, där vissa män är underordnade andra män, och där män generellt är överordnade kvinnor.

Frivilligt? Njae… ett mönster är sällan frivilligt. Även de som tjänar på mönstret kan många gånger må dåligt på grund av hur mönstret ser ut.

 

Finns det omanliga män?

Mannen skapas i motsats till kvinnan, lär oss forskningen. Mannen är ande, själ och förnuft, kvinnan är kropp och känslor. I vår västerländska idéhistoria. Det måste alltid finnas en skillnad; ett motsatsförhållande, en dikotomi – ingen ung kille vill vara tjejig, ingen äldre man vill vara ”kärring”.

Men en omanlig man; en bög!, en feminin man, en svag man – hu!, det är ännu värre.

Den amerikanska mansforskaren Michael Kimmel skriver att nordamerikanska män är skräckslagna för att misslyckas. Manlighet blir något som ständigt måste bevisas, en prestation. Rädslan att tappa greppet – rädslan att falla (i gråt, i sömn, ”fall in love”) – skapar ångest. Ångest kan upphävas genom kontroll. Kontroll skaffar man sig genom att ha makt.

 

Får män gråta?

Får en liten pojke gråta – fritt och hämningslöst! – eller måste han trotsigt och med en skamfylld hand torka bort tårar och snor så snabbt som möjligt och bli karsk och stor igen?

I antik tid grät män så det skvalade, så att stridsrustningarna rostade och sanden blev våt av soldaternas tårar. Akilles häl; han blev ledsen när han förlorat sin vän i kriget, det var hans svaghet. Men han kunde visa gråten för sina mannar, det var accepterat även hos en militär ledare.

På 1500-talet grät män för att visa ansvar och medkänsla. Den engelska poeten John Donne betraktade gråt som ”ett särskilt manligt karaktärsdrag”. ”Har jag då icke gråtit som ett barn, ja som en man, vid budet om min väns bortgång…” skriver den svenske författaren Johan Henrik Kjellgren 1789.

Från mitten av 1800-talet är det inte längre tillåtet för män i norra Europa att gråta. Engelsmännen synes ha stoppat sina tårar tidigare än fransmännen, som i sin tur torkar tårefloderna tidigare än svenskarna.

Gråt degraderas till ett svaghetstecken hos ömkansvärda kvinnor. Gråt blir omanligt.

Det är nationalstaternas tidevarv. Gymnastik och värnplikt anbefalles för alla unga män. Dessa ”gnällstakar och mammas gossar” ska genom hård träning förvandlas till ”idel herremän”. Sven Hedin skriver i ”Varningsord” (1912) att Sverige måste försvara sitt nationella oberoende med hjälp av en ny typ av manlighet.

Är det den manligheten vi fortfarande ser som typisk idag?

 

Är män våldsamma?

Alla killar har varit utsatta för våld, och vi vet väldigt lite om hur det påverkar oss, säger terapeuten och idéhistorikern Claes Ekenstam. Han är fotbollsintresserad. Nyligen besökte han en sportbar där hatet mot ”bögar och kärringar” stundtals blev mycket obehagligt.

Att män slår eller hotar kvinnor vet vi, men hur ser mäns våld mot män ut? Hur blir män soldater? Hur formas den traditionella, våldsamma mansrollen? Det finns redan bland små pojkar en intern hackordning män emellan som grundas i ett outtalat hot om våld. Den som inte följer ledaren riskerar att få däng, eller bli utesluten ur gänget och få stryk.

Men även hot om om uteslutning är ett starkt medel för att få pojkar – och flickor – att rätta in sig i ledet.

 

Är manligheten i kris?

En patriark i bondesamhället hade all makt och allt ansvar för gårdens eller familjens kvinnor och män. Patriarkens makt utgick från Gud. Patriarken försvann i samband med industrialiseringen. Nu kom i stället mannen – en modern individ som med styrka, mod och dådkraft skulle styra världen. Kontrollera maskinerna. Skapa företag. Leda organisationer. Mansmakten utgick från förnuftet – och olikheten till kvinnan.

Hur der det ut idag? Vad kontrollerar mannen? Behövs styrkan?

R.W. Connell skriver att grunden för det tidigare maktförhållandet förändras när de sociala rollerna ändras. Nytillkomna grupper som avancerat i samhället kan utmana gamla lösningar och skapa nya former för ordning och underordning.

Hur tacklar du förändringen? Är du en förhandlande man, som har olika roller hemma och på jobbet? Är du en marginaliserad man, som skiter i allt? Är du en feminin, omanlig man? Är du en ovanlig man?

Är du en ny man?