Leve likheten!

 

Anne-Marie Bergström, jämställdhetsombudsman

Jag träffar ibland kvinnor och män som visserligen tycker att det är bra med jämställdhet, men som samtidigt tycker att det har gått för långt. Att det ska vara ”så himla jämställt hela tiden”.

Samma människor brukar sedan tvärsäkert slå fast att det är skillnad mellan kvinnor och män, att det alltid har varit det och att det alltid kommer att vara det.

Det är förstås svårt att argumentera emot. Det finns två biologiska kön. Det ena producerar ägg, föder barn och ammar. Det andra könet producerar spermier. Det ena kallar vi för kvinna och det andra kallar vi för man.

Men det är som regel inte det de menar, de här människorna som tycker att jämställdheten har gått för långt.

De menar att kvinnor är mer omvårdande, empatiska och lyhörda än män, just för att kvinnor föder och ammar barn. De menar att män är starkare, aggressivare och mer tävlingsinriktade än kvinnor, just för att de inte föder barn.

De lägger våra olika roller i reproduktionen till grund för i stort sett vilka könsskillnader som helst. Till exempel att små pojkar leker med bilar och att små flickor leker med dockor. Att små pojkar smutsar ner sig och att små flickor tänker på sitt utseende. Eller att mammor vill ha längre föräldraledighet än pappor.

Det visar sig också ganska snart att de här människorna inte bara är tvärsäkra på att de råder stora skillnader mellan kvinnor och män utan att de också vill att det ska vara skillnad. Eftersom kvinnor och män är olika av naturen så är det också bra att de är olika. Vive la difference, som fransmännen säger.

För mig är det uppenbart att kvinnor och män inte är genetiskt programmerade för att vara olika på något sätt som skulle ha betydelse för jämställdheten. Genom åren har jag träffat många kvinnor som är mer tävlingsinriktade än många män. Jag har också träffat många män som är mer omvårdande än många kvinnor.

Däremot är det tydligt att vi alla bär på föreställningar om ”kvinnligt” och ”manligt”, och att vi från allra första början lär oss hur vi ska vara för att motsvara förväntningarna.

Som alla regler vilar normerna om kön på ett system av belöning och bestraffning. Att vara ”kvinnlig” respektive ”manlig” är bra, det ger oss bekräftelse, uppmuntran, ja, kärlek. En ”kvinnlig” kvinna och en ”manlig” man anses särskilt attraktiva enligt den heterosexuella normen.

Den som bryter mot normen får det svårare. En kvinna som vill tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt efter att ha fött barn får leva med misstanken att inte vara en god mor. En man som vill dela lika på föräldraledigheten får stå ut med gliringarna på jobbet.

Och vad har allt detta med kärlek att göra? Väldigt mycket. För vi lär oss inte bara hur vi själva ska vara, utan också hur andra ska vara och vad vi ska tycka om hos det motsatta könet. Våra förväntningar på kvinnor och män styr vår förälskelse, de sexualiseras.

I kärleken möts det privata och det politiska. Först lär vi oss att bli attraherade av traditionellt kvinnliga och manliga egenskaper. Sen ska vi försöka leva jämställt tillsammans, till på köpet i ett samhälle där vi hela tiden matas med budskap om skillnader, om ”kvinnlighet” och ”manlighet”.

Det är klart att det blir konflikter, både inom oss och mellan oss, när vi kläms mellan olika krav och förväntningar, mellan föreställningar om hur vi ska vara som kvinnor och män och förväntningarna på jämställdhet, på delat ansvar för städning, matlagning och barnens matsäck, på lika möjligheter till yrkesarbete och en egen inkomst.

Själv har jag haft förmånen att leva i ett jämställt förhållande. Inte så att vi gjorde exakt lika mycket av allting, men vi var båda yrkesarbetande och delade ansvaret för hem och barn.

Vi hade mycket lust och glädje tillsammans. Vi var båda trygga i oss själva, och då är det lättare att vara generös mot den andra. Kanske var det så enkelt att vi försökte se likheterna hos varandra i stället för skillnaderna.

Det önskar jag att de tänkte på mera, alla de som vill hävda att kvinnor och män är väsensskilda varelser.