Lady V och Linda Pira

ARTIKEL Hiphop är ett av de främsta sätten för ungdomar från förorten att göra sin röst hörd. Men det är nästan bara killarnas röster som hörs. Jämsides har träffat hiphopartisterna Lady V och Linda Pira för att prata om tjejers villkor inom hiphopvärlden.

Lady V och Linda Pira satsar helhjärtat på sin musik. De släpper sina solodebuter till hösten på Ayeshas skivbolag Aqueen, och gör ofta spelningar enskilt och tillsammans. Båda anser att det är svårare för tjejer att ta sig fram inom hiphopen än för killar.

– Vi blir inte lika accepterade som killarna. Jag tror att det är för att många inom hiphopeliten i Sverige ser oss som ett hot, säger Lady V.

– Även fast hiphoptjejerna är grymma är det många som inte kommer någonstans. Det är som om någon stoppar dom på vägen, tillägger Linda Pira.

Förortshiphop

Hiphop föddes på 70-talet i innerstadsghettot South Bronx, New York. Musikstilen gav en röst åt färgade, unga samt andra marginaliserade grupper och var ett sätt att uttrycka missnöje mot utanförskapet. Redan från starten var det främst killar som var hiphopare.

– De allra flesta ungdomskulturer har dominerats av killar och män, berättar kulturforskaren Ove Sernhede.

Under två år följde han unga hiphoppare i förorten Angered i Göteborg. Det resulterade i boken ”Alienation is my nation” där livet i förorten beskrivs vara fyllt av sociala problem och känslan av att inte vara delaktig i det svenska samhället. Däremot hyser ungdomarna en stor kärlek till sin egen stadsdel

– Hiphopen har plockats upp av många ungdomar i miljonprogrammens områden som känner igen sig i det utanförskap som amerikanska rappare berättar om. Nu rappar förortskidsen om sin verklighet och vill vara representanter för sin egen stadsdel.

Hiphopen kom till Sverige på 80-talet, men slog igenom på bredare front 1994, när Latin Kings släppte den kritikerrosade debut-cd:n ”Välkommen till förorten”.

Likadant som amerikanska rappare ofta sjunger om sina ghetton, har ofta svenska rappare referenser till förorten.

Hiphopartisten Ayo beskriver till exempel sin stadsdel så här i ”Brevet från förorten”:

Mina grabbar, vi e som bröder
nån som tjafsar, det blir en höger
eller en pling plong bil till akuten (aj aj aj)
så får vi sitta 24 timmar där hos snuten (fan oxå)
hallå staten o socialen,
de e knas nu med kapitalen
kan ni skicka mera stålar,
jag vet nog att ni bara sitter där o snålar
det finns höghus med gamla hissar,
och i trapphusen står folk o pissar,
eller dealar o bara snackar goja,
skämtar o driver tills man får en stor garvnoja,
det finns guzzar ah som ser bra ut,
de vill softa tills paran tar slut,
men man bjuder o bara flashar,
tar med dem hem o hoppas att man kanske bazzar (ahhh),

Rappare målar ofta upp en bild att förorten är farlig. Där finns kriminella gäng, killar som tar droger, har en massa pengar och får alla brudar de vill ha. Och det är en bild som kittlar och fängslar en stor del av lyssnarna.

– Det ligger en stor fascinationskraft i att förorten skulle vara något helt annorlunda, att den skulle vara farlig och hemsk. Vissa hiphopartister spelar på dessa fördomar och säljer skivor på det, säger Ove Sernhede.

Men han framhåller att det har ett pris. Samtidigt som individen tjänar pengar på det, blir förorten som kollektiv lidande eftersom det förstärker de fördomar som redan finns och bekräftar dems.

Machokultur

Karolina Ramqvist, chefredaktör för tidningen Arena och musikkritiker, har varit ett hiphopfan sedan tonåren. Hon anser att hiphopen blev riktigt stor för några år sedan. Idag finns radiokanalen The Voice som bara kör hiphop, och även tidningar som King Size och Quote som bara skriver om musikstilen.

Karolina Ramqvst,

musikkritiker

– Det visar att idag är hiphopen superkommersiell och att man kan tjäna pengar på den.

Machoinslagen i den kommersiella hiphopen som visas på MTV och ZTV är tydlig. Det är snygga brudar, vräkiga bilar och bling bling så långt ögat kan nå.

– Hiphopen startade som en fattigkultur med män i underläge. För att kompensera upp maktlösheten blåser man upp sig själv, berättar om hur många brudar man har, alla pengar man tjänar och att man är en kung, säger Ove Sernhede.

Karolina Ramqvist är noga med att betona att hiphopen inte är mer sexistisk eller nedvärderande än någon annan musikgenre.

– Det som är annorlunda med hiphopen är att allting är tydligare, tjejerna är ännu mer lättklädda och blir symboler för rikedom och makt.

Könsmaktsordningen förstärks hos grupper som är i underläge, enligt Ove Sernhede, vilket kan förklara varför manliga hiphoppare sjunger nedsättande om kvinnor och kallar dom för bitches och hoes.

Det är något som både Linda Pira och Lady V kan se hos sina manliga kollegor och berättar att många hiphopkillar kan dissa tjejer i sina låtar och snacka nedvärderade om dom.

– Vissa verkar inte ha någon spärr, säger Lady V.

Kvinnliga rappare möter motstånd

Idag finns det två huvudvägar en kvinnlig hiphopartist kan gå.

– Antingen vara extremet överdriven och spela på sex som Lil’Kim, eller bli en självständig entreprenör och starta eget skivbolag som Missy Elliot och Ayesha, säger Karolina Ramqvist.

Kvinnliga rappare tas inte heller på lika stort allvar som manliga.

– Det är otroligt mycket svårare för kvinnliga hiphoppare att få respons än för manliga. Många slutar rappa och börjar sjunga istället, berättar Karolina Ramqvist.

Hon berättar också att många inom hiphopvärlden öppet uttrycker att de inte gillar kvinnliga rappare och att det finns en otroligt stark och sur ovilja. Många säger till exempel att ”det ska vara en mansröst”.

– Många kvinnliga rappare blir hatade och det är flera som slutar helt.

Både Lady V och Linda Pira känner igen sig i den bilden, även om de säger att de aldrig kommer att sluta med musiken.

– Den betyder allt!

Linda Pira berättar att hon bland annat fått höra att hon ska gå ner i vikt för att komma i ett par snygga hotpants. Lady V har fått kommentarer om att hon inte borde ha så stora brallor och att hon borde ändra sin stil på olika sätt.

– Som tjej måste verkligen stå på sig och göra sin grej – jag är ju grym. Ingen annan ska säga till mig vad jag ska göra, ändra min musik eller påstå att jag ska ha på mig minikjol och en kort topp. Det kommer jag aldrig att göra. 

Tillbaka