I´m a jade!

KRÖNIKA Aristen Ayesha skriver om varför hon kallats för Jade och Hippie, hur hon kämpade för Hässelbygrabbarnas uppmärksamhet och varför hon till slut struntade i att få grabbarnas bekräftelse och uppfyllde sina drömmar istället.

 

Hiphopartisten Ayesha driver sitt eget
skivbolag Aqueen

Jag växte upp i förorten Hässelby i Sverige. Innan jag kom till hit bodde jag i rikare områden i länder som Tanzania, Botswana och Zimbabwe.

Jag har fått flera olika smeknamn på de olika platser jag har bott på. I Sverige kallade grabbarna mig för ”Hippie” och i Zimbabwe kallade de mig för ”Jade”. Det låter som fina namn men det intressanta är vad de representerar.

När jag frågade Hässelbygrabbarna om varför de kallade mig för Hippie svarade de: ”Du bär en sjal på huvudet ena dagen och samma sjal som kjol en annan.”

Gud vad jag ville ha deras uppmärksamhet. Jag försökte få den genom att sätta mig utanför grillen med min idébok, rabbla mina senaste rim eller manifestationer, diskutera afrikansk politik och miljö. Men det blev bara ansträngande när jag inte fick den feedback jag behövde för att släcka min törst. Grabbarna tyckte jag var otroligt tråkig när jag hade mina utläggningar, men ändå intressant och en ”fin flicka” som man kunde hänga med.

Jag tröttnade dock på att jag alltid fick kämpa lite extra för att få ordet och avbryta alla för att få dem att lyssna på mig. Jag fick nästan skrika för att de skulle ge mig samma uppmärksamhet som den killen som just draget det roliga skämtet. Jag hängde tyvärr mest med killarna – av någon anledning trodde jag att det var de som var mest intellektuella. Men det var när jag var ung, när jag började gymnasiet träffade jag en massa intellektuella tjejer.

Jade är en grön ädelsten och i Zimbabwe tyckte mina grabbar att det var det perfekta namnet för mig. Jag var varken en hora eller en kyrkotjej, vilket var de två definitionerna det fanns att välja mellan för tjejer. ”Pocketsize” var mitt andra namn i Zimbabwe. Jag var tjejen som man kunde ta med överallt, till de dödliga ghettona ena dagen och till sena whiskeynätter på Holiday Inn andra dagen. Då gjorde det mig stolt att jag hade utmärkt mig själv. Men jag blev hela tiden betraktad som just en annorlunda tjej, istället för bara som softa Ayesha. Klart att det är härligt att höra hyllningar om mig själv som tjej, men inte i en värld där normen antingen är hora eller kyrkbruden.

Vilken tur jag har haft som alltid varit målmedveten. Om jag hade varit mållös hade jag slukats av den grabbiga miljön där man aldrig riktigt fick sin plats. Misstolka mig inte –det är ens eget ansvar att omringa sig med rätt omgivning. Men det var någonting som drog mig till dem coola grabbarna; var det musiken, var det en vilja att bli omtyckt, levde jag i myten att dessa snubbar var mer intellektuella än alla fåfänga tjejer? Var det mina fördomar som höll mig fånge?

Jag insåg efter ett tag att det enda sättet för att nå målet var inte vänta på bekräftelse från självupptagna killar utan rusa mot mitt mål med hundra procent tillit till mig själv. Fri att vara den jag vill och uppfylla mina drömmar om att förändra världen till det
bättre. 

Tillbaka