Idrottens manliga frizon

ARTIKEL Att vara man är att inte vara kvinna. Unga fotbollskillar skolas in i manlighet genom att inte spela som ”kärringar” eller bete sig som ”bögar”. Det visade etnologen Jesper Fundberg med sin avhandling ”Kom igen, gubbar!”.

TEXT: Magnus Jacobson ILLUSTRATION: Marienette Collin

Idrott och manlighet är tätt förbundna med varandra, säger etnologen Jesper Fundberg. I fyra år följde han ett pojkfotbollslag i en förort till Stockholm för att se hur pojkarna skolades in i manlighet. Men det tog lång tid innan han förstod hur det gick till.

– Jag fyllde block efter block med konträning och spel mot två mål innan jag knäckte koden. Men när jag väl hade upptäckt hur det går till såg jag det hela tiden, berättar han.

Inte kärring, bög eller invandrare

Nyckelordet var ”icke”. Att bli man handlar inte om att lära sig hur man ska vara, utan om hur man inte ska vara. I avhandlingen som Jesper Fundberg la fram 2002 kunde han presentera tre olika icke-figurer: kärringen, bögen och invandraren.

– Att inte spela som en kärring betyder att man inte ska tveka, att man ska slå till med full kraft, att man inte ska kliva undan i närkamperna.

Att inte vara bög handlar mer om hur man är vid sidan av planen.

 

– Öh, bögavstånd! är en vanlig kommentar i duschen, men också i bussen.

Att vara en icke-invandrare förmedlas mera indirekt, i hur man talar om invandrarlag från områdena runt omkring.

– Invandrarkillarna beskrivs som antingen för manliga och kaxiga, eller som gnälliga och feminina. Man kan ha respekt för deras teknik men säger snabbt att dom är typiska medgångslag. En svensk man ska kunna bita ihop och komma igen när det tar emot.

Den skala som alla tre icke-figurer rör sig kring är kvinnligt–manligt. Både bögen och invandraren är i grund och botten kärringar. Att vara man är framför allt att inte vara som en kvinna.

– Den gode pojkfotbollspelaren är en strikt kontrollerad figur, både kroppsligt och verbalt. Han sorterar bort alla utlevelser som är för starka. Kärringar, bögar och invandrare är för känsliga.

Gråt och kramar

I verkligheten finns det förstås gott om känslor i ett pojklag i fotboll, både på och utanför planen. Jesper Fundberg hade aldrig sett så många pojkar gråta så mycket som under de här åren. Det fanns också en stark kroppslig intimitet mellan spelarna, både på och utanför planen, som när alla skulle krama en målgörare eller när man låg tätt ihop och läste en serietidning på förläggningen under en turnering.

– Det är just för att den här intimiteten finns som den måste besvärjas hela tiden. Avståndstagandet mot kärringen, bögen och invandraren är ett sätt att bearbeta det som hela tiden är pågående.

Jesper Fundberg spelade själv i pojklagsfotboll hemma i Eskilstuna en gång i tiden. Då var fotbollen killarnas egen värld. Idag är spelarnas familjer engagerade på ett helt annat sätt. Inte nog med att de tre ledarna för laget samtliga var pappor. De andra spelarnas pappor var också ständigt närvarande, de skjutsade till träningar och matcher och åkte med på turneringar.

– En pappa sa ”det är så bra att killarna får åka iväg och sköta sig själva”. Samma pappa reste med på turneringen! Visserligen bodde killarna på en förläggning för sig själva, men papporna fanns i närheten hela tiden. Föräldrablicken var ständigt närvarande.

Skämt om kärringar, prutt och bajs

Till vardags, menar Jesper Fundberg, levde de här papporna som hyggliga, snälla och någorlunda jämställda män. Fotbollen erbjöd ett slags frizon för en annan sorts manlighet, det är en sfär där det är helt okej att dra vitsar om kärringar och prutt och bajs.

 

– Ledarna backas upp av samhällets syn på manlig fostran, att det är vuxna män som ska hjälpa pojkar att bli vuxna män. Samtidigt påstås att det råder brist på närvarande pappor idag. En pappa som engagerar sig i sonens idrott blir nästan per definition en god far.

När papporna och pojkarna bytte om till fotbollskläder trädde de också in i en annan form av manlighet. Det omklädningsrum som Jesper Fundberg beskriver ångar av homofobi, sexism och rasism. Knappast en plantskola för upplysta demokratiska jämställda män. Och man kan verkligen diskutera om det här är en bra miljö att fostras i, tycker han. Ytterst handlar det om att skola pojkar i under- och överordning. Vita, heterosexuella, svenska män som grupp tjänar mer och har större inflytande i samhället än andra. Det är den rollen, den självbilden, som killarna fostras in i.

– En frizon för manlig gemenskap är varken bra eller dålig i sig själv, den behöver i alla fall inte vara dålig. Men om miljön bara reproducerar en överordnad traditionell manlighet, då tycker jag inte att det är bra.

Prat om jämställdhet uppfattas som angrepp

Idag är Jesper Fundberg lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Han är ofta välkommen till idrottsvärlden för att prata jämställdhet, men bortom retoriken finns ett stort motstånd som han slagits mot i fem år.

– Det har inte hänt nånting sen jag skrev avhandlingen. Man är väldigt bra på att skriva policydokument, men det är inget som sätter spår i verksamheten.

Det som händer inom idrotten påverkar också resten av samhället. 1900-talet utgjorde ett enda långt segertåg för idrottsrörelsen, idag tar den enorm plats och har enorm status, påpekar han. Jämfört med till exempel utbildningsväsendet som ständigt är ifrågasatt, är idrotten van vid att bli hyllad, det är bra för folkhälsan att barn och unga rör på sig och det är bra för demokratin att många människor engagerar sig ideellt i olika verksamheter.

– Det är egentligen först nu man börjat rikta kritik mot idrotten. Och det har den väldigt svårt att ta. Jag tycker absolut om idrott, det är därför jag levererar kritik, det man inte är bra på måste man öva mera på. Och det är alla med på så länge man håller sig till överstegsfinter, men när man pratar jämställdhet, då uppfattas kritiken genast som ett angrepp. 

Tillbaka